Brutalt men sant
Min värld rasa mer eller mindre samman i onsdags. Var på möte på sjukhuset som Annett ligger på. Det var dags för domen. Lilla naiva jag trodde vi skulle få lite info om hur framtiden ser ut, se om dom kunde ge några tidsaspekter på hennes tillfrisknande. Trodde att kanske blir det rullstol i framtiden, eller kanske att hon får lite svårt med minnet. Det var värre än så, det var det värst tänkbara scenario. Hon kommer aldrig tillfriskna, hon kommer inte bli bättre än vad hon är nu. Hon kan andas själv, hon kan kippa med munnen, röra högra ben och höger arm. Och öppna ena ögat. Det är vad hon kan, det är det liv hon kommer leva. I ett vegetativt tillstånd. FAN FAN FAN, vad är det du säger? Det var mina tankar när vi satt hos läkaren. Jag fick kontrollera mig själv så jag inte tappade förståndet. Allt det pga smällen huvudet fick ta vid kollisonen. Anledningen till att det inte sagts nåt tidigare är att det tar ett tag innan man kan konstatera att det är just detta som är det som skett. Men nu vet man.
Du finns men du finns inte
Jag försöker att koppla bort emellanåt, att inte tänka för mycket. För när jag gör det, tänker så gör det så jävla in i helvets ont. Ont i själen, ont i magen ont i hjärtat. Jag har haft den finaste av svärmödrar man nånsin kan tänka sig. En underbar kvinna som bryr sig så mycket. Hur går man vidare nu? Att barnen inte får uppleva sin farmor, för även om hon lever så finns hon inte här. Hon kan inte komma och läsa godnatt sagor för Elias, sagorna som hon fick imitera då hon glömt glasögonen hemma. Hon kan inte rulla ut med Elias i vagnen och leka i parken. Hon kan inte sitta och killa han på ryggen så han somnar gott i sängen. Hon kan inte komma hit och byta blöjan på Emil som hon så gärna hjälper till med. Hon kan inte hjälpa mig på Emils dop så härligt som hon hjälpte mig på Elias.
Det gör ont att veta att dessa fina minnen som lever kvar i mig inte finns hos barnen.
Annett jag tänder ett ljus för dig, för det hade du velat det vet jag! <3
Du finns men du finns inte
Jag försöker att koppla bort emellanåt, att inte tänka för mycket. För när jag gör det, tänker så gör det så jävla in i helvets ont. Ont i själen, ont i magen ont i hjärtat. Jag har haft den finaste av svärmödrar man nånsin kan tänka sig. En underbar kvinna som bryr sig så mycket. Hur går man vidare nu? Att barnen inte får uppleva sin farmor, för även om hon lever så finns hon inte här. Hon kan inte komma och läsa godnatt sagor för Elias, sagorna som hon fick imitera då hon glömt glasögonen hemma. Hon kan inte rulla ut med Elias i vagnen och leka i parken. Hon kan inte sitta och killa han på ryggen så han somnar gott i sängen. Hon kan inte komma hit och byta blöjan på Emil som hon så gärna hjälper till med. Hon kan inte hjälpa mig på Emils dop så härligt som hon hjälpte mig på Elias.
Det gör ont att veta att dessa fina minnen som lever kvar i mig inte finns hos barnen.
Annett jag tänder ett ljus för dig, för det hade du velat det vet jag! <3
Kommentarer
Postat av: Evelina
Skickar den största kramen jag har. Finner inga ord. Tänker på er. <3 Kram <3
Postat av: Jessie
Finner inga ord vännen, jag beklagar och jag tänker enormt på er <3 <3 Kramar och Pussar
Postat av: Natta
Finner inga ord jag heller. Blev helt mållös när jag läste inlägget. Stor kram till er alla från mig!
Ps. Tina, bikinisarna på min blogg är från H&M.
PUSS <3
Postat av: Mia
Men gud... Oj.. Som tidigare inlägg, finner inga ord! Hör av dig om du behöver prata eller vad som helst!
Postat av: Anna Zentine
:'-(
bamsekram
Postat av: Fatti
Tina, tårar rullar ner för mina kinder när jag läser det här! Finns inget rätt eller fel att säga i en sån här situation mer än att mina tankar går till dig och Jonas, Elias och Emil - och resten av Anetts familj.
Jag tänder ett ljus jag också!
Trackback
