Livets kontraster
Det känns som såna kontraster just nu i det jag skriver. Ena stunden skrivs det om den stora sorgen, tomrummet jag har inom mig. Andra om barnuppfostran, lekar och middagsbjudningar.
Men det är ju så livet är, speciellt om du lever ett liv med barn. Jag sörjer det som har hänt. Jag har ont i hjärtat, det är en bergochdalbana av ledsamhet och känslor.
Men jag har två underbara barn som jag (eller vi rättare sagt) måste ta hand om. Och för mina barn (främst Elias) är det inget konstigt som hänt. Visst han har inte träffat farmor på länge. Men Elias är så upptagen av att leva i nuet så han är inte drabbad. Han är så stor och så medveten om det mesta, men lyckligt ovetande om det här. Hans liv består mycket just nu i att vara stor, han har flyttat över till storbarnssidan på dagis och så har han blivit storebror. Och så även en period av jag-ska-se-hur-mycket-tålamod-det-finns-period. Jag försöker och lyckas för det mesta hålla mig lugn och sansad. Men att vara förälder är nåt så in i bänken tålamodsprövande. När jag har sagt till han säkert 5 gånger att inte klämma så hårt på Emil för att han får ont, eller att han ska låta katternas klösbräda vara för den "smular om man vänder den då är det svårt att behålla lugnet och jag ryter till. Ja då tittar han med sina oförsående ögon, darrig läpp och säger -Men mamma var inte arg på mig!?! JA då får man dåligt samvete istället.
Mina barn är det bästa jag har åstakommit här i livet, dom älskar jag över allt och jag kan bara hoppas och önska att vi ska få ett långt härligt liv tillsammans och att jag får somna in som gammal tant med dom vid min sida.
Men det är ju så livet är, speciellt om du lever ett liv med barn. Jag sörjer det som har hänt. Jag har ont i hjärtat, det är en bergochdalbana av ledsamhet och känslor.
Men jag har två underbara barn som jag (eller vi rättare sagt) måste ta hand om. Och för mina barn (främst Elias) är det inget konstigt som hänt. Visst han har inte träffat farmor på länge. Men Elias är så upptagen av att leva i nuet så han är inte drabbad. Han är så stor och så medveten om det mesta, men lyckligt ovetande om det här. Hans liv består mycket just nu i att vara stor, han har flyttat över till storbarnssidan på dagis och så har han blivit storebror. Och så även en period av jag-ska-se-hur-mycket-tålamod-det-finns-period. Jag försöker och lyckas för det mesta hålla mig lugn och sansad. Men att vara förälder är nåt så in i bänken tålamodsprövande. När jag har sagt till han säkert 5 gånger att inte klämma så hårt på Emil för att han får ont, eller att han ska låta katternas klösbräda vara för den "smular om man vänder den då är det svårt att behålla lugnet och jag ryter till. Ja då tittar han med sina oförsående ögon, darrig läpp och säger -Men mamma var inte arg på mig!?! JA då får man dåligt samvete istället.
Mina barn är det bästa jag har åstakommit här i livet, dom älskar jag över allt och jag kan bara hoppas och önska att vi ska få ett långt härligt liv tillsammans och att jag får somna in som gammal tant med dom vid min sida.
Kommentarer
Trackback
