.

Minnen är nåt vädefullt! Minnen kan man leva länge på, speciellt dom goda. Imorse när vi gick till dagis i plask-halka-kalla-blåsten å svor lite över all snö och is som är så såg jag en glimt av solen och började då tänka på Teneriffaresan. Tänkte när vi gick där på gatan nere vid vattnet. Hur bra jag mådde då, och helt plötsligt glömde jag snön, isen, halkan och mitt dåliga humör. Istället började jag och Elias prata om hur kul det var att bada i poolen, hoppa högt och äta massa glass. Resan var inte så lång en vecka. Men minnet av resan har jag för alltid.

Ibland kommer jag att tänka på när jag var i Thailand, små speciella stunder. Tex den goda lunchen vi åt från det lilla hålet i väggen, eller Jocke som inte skulle sola utan ligga i skuggan så han behövde ingen solkräm. Men lyckades ändå bränna sig. Eller den underliga flygmyr-invationen kvällen vi var hos tatueraren.

Den resan var vi på 2004 men jag lever gott på minnen från den ändå. Eller för all del dagarna då mina barn föddes. De dagarna är de bästa i mitt liv.

Eller varför inte när vi gifte oss, när vi ett par dagar innan bröllopet träffar min familj på middag på kvarterskrogen. Vi trodde bara vi skulle äta tillsammans men får vår present då. En videokamera som vi ska kunna filma dagen med.

Minnen, vad vore livet utan minnen?