Ögontåren - ett allvarligt inlägg
Ur ögat kom tåren. Vi samlades för en liten vi ses inte på 14 veckor middag. Första gången på länge samlades alla tjejer. Vi prata och hade det trevligt. Elias underhöll damerna och han gick laget runt och hälsade på alla. Sen kom då stunden vi alla visste skulle komma. Det officiella hejdå:et. (även om vi kanske ses en snabbis innan) så kändes det ärligt talat tungt att släppa iväg tjejerna. Det som dem gör är ju helt rätt. Dem passar på att leva livet medans man kan. Och hur mycket jag än trivs med mitt liv hemma och min lilla bebis så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Men det som är jobbigast är nog vetskapen att dem är borta så länge. Har jag haft en dålig dag så har jag bara lyft luren och så har man haft henne här, ett spontanbesök efter jobbet, eller lite hjälp med Elias så finns hon här. Och även om jag vet att dem snart är tillbaka så sätter sig en liten klump inombords, en liten egoklump som tycker synd om mig, och en liten gladklump som är glad för tjejerna som får smita iväg så här. Tåren rann när vi kramades och sa hej då, tåren rinner nu.
Men jag har ju som tur är lite sällskap kvar hemma. Vi får bättra på tillfällena vi träffas så känns det inte så ensamt.
Men jag har ju som tur är lite sällskap kvar hemma. Vi får bättra på tillfällena vi träffas så känns det inte så ensamt.
Kommentarer
Postat av: jessica
du e ju världens sötaste vän!!!! puss älskar dej :)//jessica
Trackback
