.

Då och nu

Prata lite med mamma häromdagen och hon berätta att det är sån skillnad på då och nu. För bara ett par år sen, då visste vi inte så mycket om varandra. Men nu nu känns det som man känner folk som man inte alls känner, du vet ju nästan allt om en människa som du aldrig annars har nån kontakt med. Det här med bloggar det är både på gott och ont. E ju lite kul och intressant att veta vad folk har för sig vad som händer i livet. Men det tappar lite tjusningen ibland. Men jag tycker det är ganska kul faktiskt. Bäst är det när man ringer pappa för en liten lägesrapport. Eller det är han som får rapportera till mig, han säger bara -Jag läste att du.... ja vad det nu är som hänt så vet han redan det. Samma sak är det med min bästis storasyster. Träffar henne inte allt för ofta (tyvärr) men för henne är det inte heller nån ide att berätta nåt för, hon vet allt redan. Tur att man har lite hemlisar som man kan hålla på och berätta när man väl träffas.

Annars har jag haft en småbutter dag. Känns som man har drunknat i massa måsten, tvätt, disk, städ, matlagning ja allt sånt trist som bara tar en massa tråkig tid. Och inte gör det hela lättare att Elias är supergnällig. Det kan vända som en knapp. Han leker och har kul och sen så sitter han bara och gnäller och gråter för ingenting, man bär upp men det är fel, man sätter ner men det är fel, man tar fram leksaker men det är fel.... Ja då tryter tålamodet vill jag lova. Jag tackar högre makter att vi i övrigt har sån lugn snäll och glad son. Eller som Maria alltid säger, cool mamma, cool unge! Hon kanske har rätt i det =)

Ska kolla en lägenhet imorgon, tror iof inte att vi kommer nappa på den men man ska aldrig säga aldrig. Det kanske är vår drömvåning.

Helt opropå, kollade Hopkins ikväll, sjukhusdokumentären. Där var det en flicka som hade ramlat ner i en pool och var så gott som hjärndöd, hon skulle ALDRIG klara ett liv på egen hand och vad än hon skulle göra i framtiden skulle hon inte klara av att göra nånting själv. Hon skulle behöva vara kopplad till slangar och allt möjligt så länge hon lever. Läkarna frågade föräldrarna om dom ville stänga av och låta henne få somna in i lugn och ro. Men nej, föräldrarna ansåg att det var mord och skulle låta henne leva vidare genom dessa maskiner. Och spontant så kändes det så fel, hon kommer aldrig få ett värdigt liv. Men vem är jag att veta detta? Men det känns så fel bara, att ligga som en grönsak och aldrig kunna göra nånting, inte prata, inte röra sig inget inget inget.

haha han är ju för söt!