.

Identiteskris

Pratade med min moster häromdagen om att man lätt kan få en identitetskris när man går hemma med barn.  Man lixom  tappar den sociala biten. Och det kan stämma, har själv varit hemma lite för kort tid för att känna så. Men har istället nån annan sorts identiteskris just nu. Trodde inte att ddet skulle vara en sån big deal att börja jobba igen, men det är det för mig. Just nu iaf. Lite delvis för att ingenting var förberett för mig på jobbet. Sånt tyckerr jag är viktigt, att jag har kläder att använda, att jag har ett eget skåp, en handduk på toaletten och mitt namn brevid alla andras, men nej inget sånt var fixat idag. Och på jobbet kunde jag inte tänka på så mycket annat än att jag bara vill hem och krama på min pojke, min son min Elias. Inte för att jag tvivlar på hans pappas förmåga att vara hemma med honom. Inte alls, inte för fem öre. Men det är väl mer detta att jag inte finns där hela tiden, har tex igår innan jag somna läst i en tidning. Där var det en artikel om en flicka som dog vid 9 års ålder när hon fick cykelstyret i bröstet. Det får  mig att inse att faktiskt så har jag inte ALL kontroll längre, jag kan, som mamman i artikeln fick ett  telefonsamtal om att nånting är fel, det har hänt nåt med min son. Men, vad vet jag det kanske är normalt att tänka så här. Han är ju ändå min första egna älskade pojke som jag kommer värdesätta mest av allt, ALLTID!

kan föreställa mig hur du känner!

Men det kanske går över om ett tag? när man skaffat nya rutiner och så..

kram på dig!