Avskedan?!?
Ibland undrar jag om man kan lämna in en avskedsansökan som förälder?! Fast innerst inne vill jag ju inte det. Men att vara 3 år och bli stora pojken är inte lätt, varken för mamman eller treåringen.
Idag sitter han förtvivlad i hallen efter Jonas åkt till sjukan. Jag frågar om han inte vill komma och kramas lite? Till svar får jag -MAMMA JAG VILL INTE VARA MED DEJ, JAG VILL VARA I LUGN OCH RO!
Det som jag märker är till det bättre är tex när vi är och handlar, för inte så länge sen var det otänkbart att gå och handla med han. Men dom senaste gångerna har det gått jättebra. Hela familjen på Ikea för ett tag sen gick så smidigt så. Och Elias och jag gick på en jättemysig promenad till COOP och handlade och han var så lugn och duktig. Eller när vi lagar mat, han älskar att hjälpa mig och baka eller laga mat. Han mäter och rör och vispar. Smakar och dukar bordet. Sen äter han gladeligen upp maten.
Det som är tufft nu är hur han testar mig, eller det är inte bara mig men för det mesta. Tex han kastar saker hela tiden. Tar en sak från bordet och bara kastar iväg det, flera flera gånger om. Och nör man ber han ta upp det springer han iväg eller säger att han inte kan. Man lixom ser hur han tittar på mig och söker uppmärksamhet och sen utför handling. Och det är så svårt att behålla lugnet i dessa lägen. Jag försöker och gör det oftast, men inland blir man så arg. Skitjobbigt men det känns som oundvikligt.
Eller När han drar Sigge i svansen, den dumsnälla katten som inte säger ifrån.
Eller när han vill leka med och busa med Emil, när han lägger sig på honom för att busa, eller petar han i ansiktet för uppmärksamhet. Vad gör man då? Han älskar sin bror, mitt mammahjärta smälter som smör i solskenet när jag ser hur glada dom är i varandra. Men fortfarande är Emil så pass liten. Det är svårt att förklara det för Elias så han förstår.
Jag vet att jag älskar mina barn obegränsat, mäktigt mycket. Men vissa stunder älskar jag han lite begränsat. Men är det nåt han har min pojk så är det charm och inteligens det gillar jag. Det ska bli spännande och se hur Emil blir som treåring.
Idag sitter han förtvivlad i hallen efter Jonas åkt till sjukan. Jag frågar om han inte vill komma och kramas lite? Till svar får jag -MAMMA JAG VILL INTE VARA MED DEJ, JAG VILL VARA I LUGN OCH RO!
Det som jag märker är till det bättre är tex när vi är och handlar, för inte så länge sen var det otänkbart att gå och handla med han. Men dom senaste gångerna har det gått jättebra. Hela familjen på Ikea för ett tag sen gick så smidigt så. Och Elias och jag gick på en jättemysig promenad till COOP och handlade och han var så lugn och duktig. Eller när vi lagar mat, han älskar att hjälpa mig och baka eller laga mat. Han mäter och rör och vispar. Smakar och dukar bordet. Sen äter han gladeligen upp maten.
Det som är tufft nu är hur han testar mig, eller det är inte bara mig men för det mesta. Tex han kastar saker hela tiden. Tar en sak från bordet och bara kastar iväg det, flera flera gånger om. Och nör man ber han ta upp det springer han iväg eller säger att han inte kan. Man lixom ser hur han tittar på mig och söker uppmärksamhet och sen utför handling. Och det är så svårt att behålla lugnet i dessa lägen. Jag försöker och gör det oftast, men inland blir man så arg. Skitjobbigt men det känns som oundvikligt.
Eller När han drar Sigge i svansen, den dumsnälla katten som inte säger ifrån.
Eller när han vill leka med och busa med Emil, när han lägger sig på honom för att busa, eller petar han i ansiktet för uppmärksamhet. Vad gör man då? Han älskar sin bror, mitt mammahjärta smälter som smör i solskenet när jag ser hur glada dom är i varandra. Men fortfarande är Emil så pass liten. Det är svårt att förklara det för Elias så han förstår.
Jag vet att jag älskar mina barn obegränsat, mäktigt mycket. Men vissa stunder älskar jag han lite begränsat. Men är det nåt han har min pojk så är det charm och inteligens det gillar jag. Det ska bli spännande och se hur Emil blir som treåring.
Kommentarer
Trackback
