Veckan lång
Det är redan fredag och veckan har bara rusat förbi. Har inte riktigt hängt med. Måndag var det min födelsedag och den dagen flög förbi. På tisdagen får jag samtal om farfars död. Jag beslutar mig för att ställa upp för pappa nu, både för pappas skull men även för min. Så i onsdags åkte vi hem till farfar. (han bodde på ett demensboende i Råcksta) Personalen hade bäddat ner han fint i hans säng och vi var välkomna in om vi ville. Jag beslutade för att kliva in, med bultande hjärta och tårarna på gång går jag in och klappar på min fina döda farfar. Orden låter så bisarra jag hemma hos farfar och han lever inte. Instinktivt ville jag bara skaka på han och be han gå upp. Jag grät och grät och grät. Sen frågade sköterskan om vi ville ha fika. Och det ville vi, på ett konstigt bra sätt satte sig jag och pappa ner och tog en sista fika med farfar. Han var så fin när han låg där i sin säng, jag tyckte mig se bröstkorgen höja och sänka sig, pappa såg farfar blinka. Psyket spelar en ett spratt tror jag. Jag är glad att jag tog beslutet att jag gjorde detta, mest för min skull. Men jag vill inte heller att pappa ska behöva gå igenom detta själv. Man ska inte behöva ta sig igenom någons död på egen hand. Även om det är en människa som är gammal och levt ett rikt liv och fått dö på ett värdigt sätt.
För det har han farfar fått avsluta värdigt. Jag frågade hur det gick till och han hade sagt att han var trött och ville sova. Dom bädda om honom han somnar och nästa gång dom kommer in hade han somnat in.
Men nu när det är defenitivt, på riktigt så värker det inombords stundom, jag saknar han så. Att lämna hans rum för sista gången var tunga steg att ta.
Så veckan har varit känslosam, det går upp och ner. Mycket som händer, mycket att tänka på.
För det har han farfar fått avsluta värdigt. Jag frågade hur det gick till och han hade sagt att han var trött och ville sova. Dom bädda om honom han somnar och nästa gång dom kommer in hade han somnat in.
Men nu när det är defenitivt, på riktigt så värker det inombords stundom, jag saknar han så. Att lämna hans rum för sista gången var tunga steg att ta.
Så veckan har varit känslosam, det går upp och ner. Mycket som händer, mycket att tänka på.
Kommentarer
Trackback
